Jag vill inte låta som en gnällig kärring, men fan rent ut sagt va jag är less på att inte vara ok.
Att vara van att hålla igång kroppen 6 dagar i veckan tills nu, när jag varken kan rida, ta promenader, springa, dra på gym och så...gör mig koko!!!
Atibiotikan gör mig plitig i fejjan, problem med magen och svullen med vätska...
Alltså jag vill inte gnälla, men har gråtit i 7 dagar nu...när ingen ser...FAN!
Jag vet att det finns mycket värre saker, men jag är så rädd att aldrig få springa mer.
Hey!
Jag har lixåm ett Marathon i maj jag ska genomföra, detta får inte hända..
Jag får kanske skylla mig själv så håller på med dom stora djuren...men efter att hållit på hästar i 25 år så har jag aldrig skadat mig så, inte ens av avfallningarna på fälttävlanstävlingarna.
Aldrig vart på akuten, detta är min första gång...andra gången i mitt 33 åriga liv jag äter antibiotika...
Så varför nu?
Nu när jag har planer, i min livs form och har bokade mål.
Vad menas med detta, är det ett straff? Ett uppvakande? Ett tack?
Tack för pratstunden...behövde skriva av mig.
Kram.
Bjussar mitt i eländet på bilder från resan hem till Skåne..
4 kommentarer:
Lina det är inte dott fel! Det är sånt som händer, en olycka! Klart du springer snart igen! Du är en kämpe ut i fingerspetsarna! Du fixar detta nu och du kommer fixa ditt lopp i maj. Hejaheja gymman! <3 snart på de igen!
Det finns alltid de som har det värre men man måste få gnälls av sig ändå!! Du kommer att bli bra och klara ditt marathon jättefint!
På något vis har jag missat det här inlägget. Känns dumt att inte ha skrivit något stöttande när du var så ledsen. Nu vet vi ju att knät klarade sej:) Så skönt! Förstår att det varit grymt jobbiga dagar.
Skicka en kommentar