Jag är i MÅÅÅÅÅL...lyckligast i världen...

Hej på er!!

Nu är dte några dagar sen jag bloggade.

Vad har jag pysslat med?

Jo, jag har boostat med orangea drinkar med massor av ingefära, ätit massvis med bra mat, ätit så mycket färsk vitlök att jag nästan blivit portad från sovrummet...jag var inställd på att göra mitt lopp, min debut i Lidingöloppet 30 km.

Har nojjat mig över knäetsom jag slog i för 3 veckor sen...inte vågat springa på 1½ vecka,

 inte en meter, bara gå..

Men..

Jag drog till Stockholm i fredags runt lunch, tågbiljetterna var ju köpta och en tjejhelg med finaste vännen som skulle avsluta En Svensk Klassiker med Lidingöloppet.

Nej, inte kunde jag hålla på nojja mig...nu åker jag!

Väl uppe i Stockholm känner jag efter en massa....har jag ont i benet....är ja förkyld....

Under en fantastisk middag på den indiska restaurangen Cumin Club

(rekommederar verkligen) så kändes det bättre, nervös så in i helvete rent ut sagt inför lördagens stora test.

Hallå, vi ska springa 30 km terränglöpning...att vara lite nervös är normalt...

 

Vi kom i tid till Lidingövallen. Hämtade nummerlappar, åt sallad och böt om.

Promenad till starten och jädrar vilket drag!

När den höga musiken pumpas rycker det i benen...underbart!

Nervositeten släppte i fållan...

All iväg, det var mycket folk och trångt till en början.

Men var skönt att börja med ett lägre tempo.

Vätskekotroll vid varje 5 km. Vid första kotrollen tog jag vatten...vattnet var ISKALLT. Jag tog små munnar i taget. Sprang och sen knöt magen sig...ni vet sådär riktigt jävligt så det känns som tarmars knöt sig och man vill lägga sig ner i fosterställning.

Jag bara räknade kilometerna till nästa kontroll...första toabesöket...hoppades att det skulle serveras banan eller bulle vid 1 milen...nix, bara vätska...så ont ont i magen jag har!!!!

Tar lite vatten och toa...

Jag kämpar och kämpar, fan jag ska till mål, inte gå.

När jag kommer till 15 km kontrollen är det äntligen banan, bulle och vätska...får jag i mig något...knappast, jag vill bar spy...tvingar ner banan..toa...

Nu är jag verkligen tom!!!!!

När vi passerar Grönsta då har jag sprungit 20 km med kraftig magknip och är helt tom...men då händer något..jag går på toa, får i mig en halv bulle och vatten. Snor åt mig en banan och kutar vidare.

Allt känns så lätt, benen studsar fram, magknipen har släppt, dom 20 första kilometerna kändes bara som uppvärmning.

WOW!

Vilken galen känsla. Jag kan gasa förbi och ligga i "vänsterfilen"...

Jag ryser av välbehag...njuter...sjunger med låtarna och bara ler i varje kamera.

När Aborrebacken dyker upp är det tufft, men jag småspringer upp, går några steg och småspringer. Sen är det ju nästa bara nedför, ja förutom Karins Backe.

Känslan att bara gasa på upploppet och känna publikens jubel är helt galet!

Få medalj och tårarna sprutar. Det där glaset coca cola som vi fick i mål är det godaste cola glaset jag druckit.

Tiden 03:17 timmar. Utan dessa toaköstopp 03:05 timmar.

Jag är så stolt över mig själv.

 Det var så galet roligt lopp, tar revansch nästa år. Då ska jag lätt under 3 timmar, gärna under 02:45 timmar...

Nu är kroppen grymt öm men dock inte trött...men nu ska jag vila.

 

Kram på er!!!!!!