Jag satte mig på tåget upp i fredags. Pirrigt nervös men ändå opepp...
Knasigt, jag vet. Men eftersom kroppen kändes knas och massagen jag fick veckan innan gjorde att min ischias blev värre. Inte bra. Tur tog jag inte någon massage som massören sa.
Hursom...det var mysigt att strosa från centralen genom Drottninggatan, Nybrogatan och upp till hotellet på Östermalm. Jag bara älskar denna stad, kanske för att den känns "hemma". Vart där mycket vilket är en trygghet.
Väl på hotellet blev det kaffe och kaka...som nutellafyllda munkar och rocky roadkaka.
Mmmmysigt!
Middagen blev en riktigt uppladdning med pasta och köttfärsås, massa sallad, ost och kex samt efterrätt...fruktsallad med grädde.
Gott!
Känns bra!
Natten blev ingen hit. För det första är jag inte van ljudet av hästar mitt i natten på asfalt...hej...mina hästar går på gräs..haha...ridande poliser kör patrull halv tolv på natten.Yes yes!
Känner bara hur hjärnan säger: SOV NU! SOV NU!
Men fan!!
Känns som pulsen slår i flera hundra knyck! För i helvet, ska jag behöva sätta på mig pulsklockan eller *frustrerad*
Nejdå. Jag somnar om, tack och lov.
~
Går upp halv nio.
God frukost väntar, havregrynsgröt, grovbröd, ägg...kaffe..
Klär om och tar tunnelbanan till Ropsten, Hoppa på gratisbussem och sen in på Lidingövallen och checka av allt såsom hämta nummerlapp.
2½ till tillgodo. Köper en hamburgare, äter två ägg och banan som jag tog på hotellet och vilar mig på konstgräsplanen.
Skönt!
Känner mig...inte laddad.
Magen är lugn, stencool, skönt, för förra året pajade magen efter 5 km, Berodde helt klart på dåliga måltider dagen innan och innan loppet.
Nu käkade jag bara sånt jag vet jag klarar..
När jag står i startfållan är huvudet tomt. Okey...börjar kroppen krångla, gå då för fan. Har ju bokat detta sen länge och nu är jag här!
~
Det är mycket trängre detta året. Går inte att springa om. Tjockt med människor.
Jag passerar 5 km, det känns bra...passerar första milen..åh äntligen folk i "mitt" tempo. Jag tar en nötcremé som jag har i fickan och vatten i kontrollen. Tar en nötcremé vid varje mil. Vitt socker klarar min mage av. Vatten vid varje kontroll samt saltgurka.
Börjar känna ischiasen...efter 15 km gör det ont...ja, det gör ont på riktigt!
Men fasen heller. Jag ska...eller hjärnan bara kör!
När vi passerat andra milen...ja, då vet jag att backarna kommer, men jag ska kämpa, jag tassar upp för abborrebacken, fokus framåt, det känns...men det kommer alltid en nerförsbacke efter uppförsbacke..
Det gör extra ont i rumpan, baksida lår i nedförsbackarna, men jag släpper allt där, vinna tid, vill i mål!
~
Känslan när man passerar skylten 1 km kvar....den är obeskrivlig. Innan upploppet, den sista lilla nedförsbacken står publiken tjock, Jag höjer mina armar och får igång jubelet, alla hejar och jag tittar på killen brevid mig, han skrattar och jag skrattar!
En helt galen känsla, gåshud!
~
Jag klarade det IGEN!
Fatta, med höftproblem, dickbråck och allt elände. Personbästa igen.
Förra året sprang jag på 3:17 timmar och detta året 3:08 timmar!
Kan fan inte förstå det!
Alltså är det inte omöjligt att klara under 3 timmar nästa år. För så jädrar ska det även rullas cykel..hehe...
~
Jag är så tacksam att min mage fixade detta. Men med facit i hand så vet jag att jag ska äta ordentligt med riktigt mat och energigrejer..är inget för mig. Kör på godis istället som nötcremé.
Ojsan...blev nya skor med inköpta till loppet som satt som en smäck, Asics Kayano 20. Passar ypperligt eftersom jag överpronerar.
Jag är evigt tacksam över min lilla familj, min älskade man som låter mig göra såna här turer...älskar dig!
Japp, jag har redan anmält mig för nästa år..då kommer även min lilla hejarklack med upp!
