Så här här ligger det till.
Jag har grunnat, funderat och gråtit hela söndagen....
Men mitt beslut är ett TAGET beslut.
Jag kommer inte springa Stockholm Marathon detta året...kanske aldrig rent av sagt!!!
Med min kondition och styrka vet jag att jag hade klarat en mara..men det hade kanske inte blivit någon njutrunda.
Pga av skadan i knäet (hästsparken..grrrr..) gjorde att jag var tvungen att vila från löpning i en månad..körde styrka, men inga distanspass alltså..skit!
Kommer igång...åh fan det känns bra..men AJ i ryggen/höften..japp en bäckenrotation som kändes hemsk..kan ha hänt i samband med sparken vilken jag kanske tror...blir tillrätad 2 gånger. Får springa, men då lyssna på kroppen.
Kommer igång...åh fan det känns bra..men AJ i ryggen/höften..japp en bäckenrotation som kändes hemsk..kan ha hänt i samband med sparken vilken jag kanske tror...blir tillrätad 2 gånger. Får springa, men då lyssna på kroppen.
Får höra att jag är galet plattfot, fixa ortopediska inlägg förra veckan.
Allt känns mycket bättre. Jag känner att kroppen måste vänja sig med att vara rak, rak...var det ja!
Sjukgymnasten idag..berättade att jag beslutat att hoppa Stockholm...han tyckte det var sunt förnuft och bra...kommer köra mer traillöpning istället...skönt att få höra från en sjukgymnast som är långdistansare själv tycker att jag tog ett vettigt beslut. Nu känns allt mycket bättre...men visst fan känns det när startbeviset damp ner i postlådan idag!
Jag vet och jag känner...jag är INGEN långdistansare på asfalt. Så är det. När jag är ute i naturen bara njuter jag till fullo och ingen kan hejda mina kilometer.
Bara så ni vet kommer jag krossa min tid på Lidingö i höst....haha!
~Efter blodgivningen idag var blodsockret lågt så jag unnade mig världens godaste köpekaka på dadlar till kaffet i solen~ |